Kategori: S:t Lazarusorden

Publicerat

Sankt Mickelsmäss

Sankt Mickelsmäss, eller Mikaelidagen, firas till minne av ärkeängeln Mikael, den av tre inom den västkristna traditionen förekommande ärkeänglar. De andra är ärkeängeln Gabriel och ärkeängeln Rafael. Ärkeängeln Mikael ses som en beskyddare mot ondskan och firandet har länge varit en viktig högtid i Sverige och andra delar av Europa och markerar brytningen mellan sommar och höst. Därför är det vanligt att man under denna tid samlas till skördefester, marknader och andra aktiviteter som hyllar både naturen och det andliga.

                                         

Ärkeängeln Mikael involverad i kamp med svärd, som är ett vanligt attribut för Ärkeängeln.   

Mikaelidagen infaller den 29 september och dagen var tidigare en helgdag. Nu firas Mikael i stället vid gudstjänsten söndagen efter Mikaelidagen, d.v.s. i år söndagen den 5 oktober. Under gudstjänsten lyfts ofta ärkeängeln Mikaels roll fram, och texterna brukar handla om skydd, hopp och Guds närhet i samband med brytning och förändring.

En annan förändring som skett är bortgången av vår förutvarande Stormästare, H. E. Francisco de Borbón y Escasany, 5:e Hertigen av Sevilla. Hertigtiteln tilldelades en anfader till vår förutvarande Stormästare av kung Ferdinand VII år 1823, även innebärande en spansk Grandee-titel, en värdighet ofta kopplad till en ärftlig hertigtitel.

Tidigare har hertigtiteln traderats via agnatisk primogenitur, innebärande att endast manliga avkommor kan ärva titeln. Emellertid skedde en lagändring i Spanien år 2006 om jämställdhet i adliga arv till förmån för det äldsta barnet oavsett kön, s.k. kognatisk primogenitur. Således skulle kvinnor (döttrar) ärva titlar på samma villkor som män (söner), vilket gör den förutvarande Hertigens (H. E. Francisco de Borbón) äldsta dotter, Olivia Enriqueta de Borbón von Hardenberg, till den enligt ”huvudregeln” naturliga arvtagaren till Hertigtiteln, eller i detta fall Hertiginnetiteln.

Emellertid pekade den förutvarande Hertigen specifikt ut sin äldste son, vår nuvarande Stormästare, som arvtagare till titeln, bl.a. med motiveringen att Hertigtiteln är nära förknippad med Stormästaren av Lazarusorden. Vår Stormästares storasyster har formellt ansökt om att ärva titeln Hertiginna av Sevilla, vilket kommer prövas rättsligt. Det som å andra sidan möjligtvis skulle tala emot hennes framställan är den tidigare Hertigens tydliga önskemål och vår Stormästares eventuella motframställan i ärendet. Syskonen har samtidigt betonat att denna sak inte kommer innebära någon splittring i familjen.

                                                 

Stormästaren H.E. Francisco de Borbon Graf von Hardenberg, tillsammans med sin storasyster Olivia Enriqueta de Borbón von Hardenberg, ikädd vackert ”lazarusgrön” klänning. Vem av dem som ärver Hertigtiteln är ännu ej fullt fastställt.    

 I litteraturen förekommer olika tankar om hur tiderna förändras och vi med dem (ex.vis Tempora mutantur, nos et mutamur in illis; O tempora, o mores). Årstiderna brukar betraktas som cirkulära förändringar, ty trots att inget år är det andra likt, innebär årstidsväxlingarna någonting återkommande; även nästa år infaller Mikaelidagen den 29 september och firas vid gudstjänsterna nästkommande söndag. Generationsväxlingar brukar å andra sidan betraktas som linjära förändringar, ty generationerna avlöser varandra och även om generationerna hakar i varandra med en ständig koppling bakåt i tiden, såsom Atavis i vårt vackra motto Atavis et Armis, innebär varje nytt år, varje ny generation en marginell förändring som med tiden på längre sikt kan innebära stora omvälvningar. Vissa institutioner jämkas, medan andra omprövas och fullt ut rämnar för att skapa nya. Det som var otänkbart förr, anses rimligt nu. En högst personlig reflektion är att om hertig/hertiginne-titeln är tillräckligt betydelsefull för vår Orden kommer möjligtvis även Stormästarämbetet i framtiden vara kognatiskt.

Med denna för vissa av oss omvälvande konklusion tillönskas samtliga medlemmar en vacker och glädjefull höst,

Lars Vigerland KCLJ
Storprior,
Storpriorat Sverige,
Den militära och hospitalära Sankt Lazarusorden av Jerusalem

Publicerat

Begravningsceremoni för Stormästare emeritus Hertigen av Sevilla

Rapport från begravningen i Madrid den 26 juni AD 2025 av Stormästare emeritus Don Francisco de Borbón y Escasany, Hertig av Sevilla.

 

Den 26 juni AD 2025 kl. 19 hölls begravningsceremonin i den imposanta ”barockkyrkan” Sankta Barbara (Iglesia de Santa Bárbara) i Madrid för vår förutvarande Stormästare i Lazarusorden. Kyrkan uppfördes år 1757, ursprungligen som klosterkyrka. Samlingen präglades av värdighet och respekt, och var en viktig händelse för både Orden som helhet samt för det spanska Storprioratet.

Begravningen var mycket välbesökt och fyllde i princip kyrkan, trots den mer än 30-gradiga kvällsvärmen. Kyrkan är emellertid inte så stor som den verkar utifrån den imponerande entréfasaden. Det var tydligt att Stormästaren lämnat ett starkt avtryck hos många. Bland gästerna fanns en stor representation av spanjorer, men även Storkommendören H. E. Kenneth Moritsugu från USA, några engelsmän samt andra internationella gäster, vilket underströk tillfällets betydelse och Ordens internationella sammanhållning. Storprioratet Sverige var representerat av Katarina Krzyzinska och av undertecknad, vilket var uppskattat, i synnerhet av Ordens nuvarande Stormästare, H.E. Don Francisco de Borbón von Hardenberg, den förutvarande Stormästarens son.

Begravningen var en minnesceremoni speciellt ämnad för Lazarusorden, då Don Francisco de Borbón redan blivit begraven i Marbella, där han var bosatt. Ceremonin var mycket vacker och officiant var Ordens Storkaplan. Trots att gudstjänsten hölls på spanska kände Katarina och jag igen en del av inslagen, bl.a. trosbekännelsen (Credo) samt Fader vår (Pater Noster). I övrigt framfördes flera vackra musikinslag av en mindre orkester med sångare. Vi blev mycket väl mottagna och man introducerade oss för flera högre ämbetsmän i det spanska Storprioratet. Som ett kuriosum konstaterade Katarina och jag att det inte rådde någon brist på adliga titlar, utan det tycktes finnas fler Baroner, Markiser och Hertigar bland besökarna från det spanska Storprioratet än ”ofrälse” – dock inte en enda Doktor!

Efter ceremonin framförde jag mina kondoleanser, både å Storprioratet Sveriges vägnar samt å mina personliga, då den bortgångne spelat en speciell roll för mig eftersom dåvarande Stormästaren formellt tog upp mig i Orden vid hans besök i Stockholm är 2005. Jag uttryckte den sorg Storprioratet Sverige har och den respekt vi hyser för vår bortgångne Stormästare och betonade den roll han haft inom Lazarusorden, samt vikten av att Ordens medlemmar stöttar varandra i svåra stunder.

Sammanfattningsvis blev begravningen i Madrid ett tillfälle att visa samhörighet och respekt, inte bara för den bortgångne Stormästaren emeritus, hans familj och närmaste, utan också för det arbete och den vänskap som präglar Lazarusorden. Det var tydligt att både Ordens lokala och internationella medlemmar värdesätter dessa traditioner och den gemenskap som Orden innebär. Efter begravningsceremonin samlades vi på det mycket exklusiva hotellet The Palace i centrala Madrid för gravöl, som de facto var gravöl inte bara till namnet.