Slaget vid Jaffa den 8 augusti 1192 utkämpades under det tredje korståget mellan korsfararna, ledda av den engelske kungen Rikard Lejonhjärta, och den muslimska armén under sultan Saladin. Striden blev den sista stora drabbningen under Rikards fälttåg i Heliga landet och avgörande för den tillfälliga maktbalans som senare ledde till fred mellan parterna.
Efter segern vid Arsuf året innan hade Rikard säkrat kuststäderna, men Jerusalem förblev under muslimsk kontroll. Sommaren 1192 återtog Saladin plötsligt Jaffa, en strategiskt viktig hamn för korsfararna. Staden föll efter en kort belägring, men en liten garnison höll ut i citadellet och skickade desperata bud till Rikard. Trots att han endast hade en begränsad styrka tillgänglig seglade Rikard omedelbart från Akkon med sina riddare och ett fåtal skepp, landsteg under motståndarnas pilregn och kastade sig direkt in i striden.
Genom sitt personliga mod och sin taktiska skicklighet lyckades Rikard överraska och driva bort Saladins trupper. En dramatisk närstrid följde, där korsfararna, understödda av tempel- och hospitalsriddare, försvarade staden mot upprepade muslimska angrepp. Enligt samtida krönikörer ledde Rikard själv kavallerichocker barfota och utan rustning, vilket spred moralisk panik i motståndarnas led.
Segern vid Jaffa säkrade korsfararnas närvaro i området, men båda sidor var utmattade efter de intensiva striderna. Kort därefter inleddes förhandlingar som resulterade i freden i Ramla (september 1192), där kristna pilgrimer garanterades tillträde till Jerusalem. Slaget vid Jaffa markerade därmed slutpunkten för Rikard Lejonhjärtas korståg och blev ett symboliskt exempel på korstågets sista stora styrkeprov i Heliga landet.
Granskad 2026-01-18 av Christer Berggren