Striderna vid Jaffa under slutet av juli och början av augusti 1192 utkämpades mellan korsfarare under Rikard Lejonhjärta och styrkor under sultan Saladin och hörde till det tredje korstågets avslutande militära operationer. Striden blev den sista stora drabbningen under Rikards fälttåg i Heliga landet och avgörande för den tillfälliga maktbalans som senare ledde till fred mellan parterna.
Efter segern vid Arsuf året innan hade Rikard säkrat kuststäderna, men Jerusalem förblev under muslimsk kontroll. Sommaren 1192 återtog Saladin plötsligt Jaffa, en strategiskt viktig hamn för korsfararna. Staden föll efter en kort belägring, men en liten garnison höll ut i citadellet och skickade desperata bud till Rikard. Trots att han endast hade en begränsad styrka tillgänglig seglade Rikard omedelbart från Akko med sina riddare och ett fåtal skepp, landsteg under motståndarnas pilregn och kastade sig direkt in i striden.
Genom sitt personliga mod och sin taktiska skicklighet lyckades Rikard överraska och driva bort Saladins trupper. En dramatisk närstrid följde, där korsfararna, understödda av tempel- och hospitalsriddare, försvarade staden mot upprepade muslimska angrepp. Rikard deltog personligen i striderna vid landstigningen och ledde därefter försvaret mot Saladins förnyade angrepp.
Segern vid Jaffa säkrade korsfararnas närvaro i området, men båda sidor var utmattade efter de intensiva striderna. De redan pågående förhandlingarna ledde i september 1192 till en vapenvila, vanligen kallad freden i Jaffa eller Ramla. Jerusalem förblev under muslimskt styre, medan kristna pilgrimer fick tillträde till staden och korsfararna behöll en kustremsa från Tyros till Jaffa. Slaget vid Jaffa markerade därmed slutpunkten för Rikard Lejonhjärtas korståg och blev ett symboliskt exempel på korstågets sista stora styrkeprov i Heliga landet.
Granskad 2026-10-28 av Christer Berggren