Slaget vid Hattin utkämpades den 4 juli 1187 nära Tiberias i Galileen och blev en avgörande vändpunkt i korstågens historia. Striden stod mellan korsfarararmén, ledd av kung Guido av Lusignan, kung av Jerusalem, och de muslimska styrkorna under sultan Saladin (Ṣalāḥ ad-Dīn Yūsuf ibn Ayyūb). Bakgrunden var Saladins mål att ena de muslimska rikena i Syrien och Egypten och att driva ut korsfararna ur Heliga landet en gång för alla.
För att uppnå detta inledde Saladin en rad fälttåg mot de kristna staterna i Levanten. Sommaren 1187 belägrade hans styrkor staden Tiberias, vilket lockade fram korsfararnas huvudarmé.
Korsfararna samlades för att undsätta staden, men begick ett ödesdigert strategiskt misstag. Istället för att hålla sig nära vattenkällorna vid Seforia tvingades de marschera genom ett torrt och hett landskap mitt under högsommaren, utan tillgång till vatten. Saladin utnyttjade situationen skickligt och blockerade vägarna till vattendragen. Hans trupper omringade den kristna armén vid Hattins horn – två vulkaniska höjder med vid utsikt över Tiberiassjön. På morgonen den 4 juli satte de muslimska soldaterna eld på det torra gräset, och den brännande röken, värmen och den förlamande törsten bröt korsfararnas stridsmoral.
När förvirringen spred sig beordrade Saladin ett fullskaligt angrepp. De muslimska styrkorna, betydligt bättre organiserade och utvilade, krossade korsfararna. Många frankiska soldater stupade, och nästan hela armén togs till fånga. Bland de tillfångatagna fanns kung Guido, Renaud de Châtillon och tempelriddarnas stormästare. Renaud avrättades personligen av Saladin, medan andra adelsmän hölls fångna i väntan på lösen.
Den kristna armén uppskattas ha bestått av omkring 15–20 000 man, varav mellan 1 200 och 1 500 var riddare, inklusive tempelriddare, johanniter och andra vasaller. De flesta riddare stupade i striden eller togs till fånga efter att deras hästar dödats och formationerna brutits.
Samtida muslimska krönikörer som Imad ad-Din al-Isfahani och Baha ad-Din ibn Shaddad beskriver slaget som en total katastrof för korsfararna. Av de ungefär tusen riddare som deltog tros majoriteten ha stupat, medan cirka 230 tempelriddare, johanniter och lazariter avrättades efteråt genom halshuggning. Endast ett fåtal världsliga riddare frigavs mot lösen.
Slaget vid Hattin innebar slutet för korsfararstaternas militära makt och ledde direkt till Saladins återerövring av Jerusalem – en händelse som i sin tur utlöste det tredje korståget, den europeiska invasionen av Mellanöstern 1189–1192 med syftet att återta Jerusalem.
Granskad 2026-01-18 av Christer Berggren