Perioden mellan 1244 och 1291 präglades av försvarskrig, politisk splittring och gradvis territorieförlust, vilket till slut ledde till Akkons fall och korsfarartidens slut.
Efter nederlaget vid La Forbie stod korsfararna i praktiken försvarslösa. Jerusalem hade redan plundrats och övergivits helt som residensstad, och de kvarvarande städerna – Akkon, Tyros, Caesarea och Jaffa – blev de sista kristna utposterna längs kusten. Kungariket Jerusalem existerade nu mest på papper, med Akkon som huvudstad. Riddarordnarna – Tempelherreorden, Johanniterorden, Tyska orden och Sankt Lazarusorden – försökte organisera försvaret, men deras resurser var hårt prövade och understödet från Europa begränsat.
Den franske kungen Ludvig IX, kallad Sankt Ludvig, anlände 1248 med det sjunde korståget, men fälttåget riktades mot Egypten snarare än Palestina. Efter nederlaget vid Fariskur 1250 och Ludvigs fångenskap misslyckades även detta försök att rädda korsfararstaterna. Samtidigt konsoliderade mamlukerna sin makt i Egypten och framträdde som korsfararnas mest farliga motståndare under de följande decennierna.
Under 1250- och 1260-talen präglades korsfararnas situation av interna konflikter mellan adelsfamiljer och riddarordnar, vilket ledde till politiskt kaos i Akkon. Samtidigt ryckte mongolerna in från öst och erövrade tillfälligt Syrien. Korsfararna försökte hålla sig neutrala, men mamlukerna besegrade mongolerna i slaget vid Ain Jalut 1260, vilket återupprättade deras dominans och befäste dem som den nya stormakten i Mellanöstern.
Efter att ha säkrat sitt välde i Egypten och Syrien inledde mamlukiska sultaner, framför allt Baibars (1260–1277) och al-Mansur Qalawun (1279–1290), en systematisk offensiv mot de återstående korsfararfästena. Caesarea och Arsuf föll 1265, Antiochia 1268, Tempelriddarnas borg Krak des Chevaliers 1271, och grevskapet Tripoli 1289. Varje förlust försvagade korsfararna ytterligare, samtidigt som Europas vilja att sända nya korståg avtagit.
Efter Tripolis fall 1289 stod Akkon som den sista stora kristna fästningen i regionen. Flyktingar, riddare och präster från de tidigare förlusterna drog sig tillbaka dit, vilket ökade stadens befolkning men också spänningarna. Kungariket Jerusalem existerade nu endast formellt – dess kung, Henrik II av Lusignan, regerade från Cypern, medan Akkon styrdes av en lös koalition av korsfararadel, italienska handelsrepubliker (Genua, Venedig, Pisa) och de fyra stora riddarordnarna.
Förhållandet till muslimerna var bräckligt. En fred hade slutförts 1284 mellan korsfararna och sultan al-Mansur Qalawun, men den bröts snabbt efter flera incidenter. Den mest ödesdigra inträffade i november 1290, då nyanlända korsfararsoldater – sannolikt italienska och franska legoknektar – dödade muslimska köpmän i Akkon under ett gräl på marknaden. Händelsen tolkades av mamlukerna som ett allvarligt brott mot vapenvilan.
När sultan Qalawun dog kort därefter i november 1290, svor hans son och efterträdare al-Ashraf Khalil att hämnas. Han samlade en enorm här från Egypten, Syrien och Arabien, utrustad med belägringsartilleri, torn och tusentals bågskyttar.
Våren 1291 marscherade den mamlukiska armén norrut och omringade Akkon den 4 april, vilket markerade slutpunkten för korsfararnas närvaro i Heliga landet.
Granskad 2026-01-17 av Christer Berggren