Perioden mellan 1244 och 1291 präglades av försvarskrig, politisk splittring och gradvis territorieförlust, vilket till slut ledde till Akkos fall och korsfarartidens slut.
Nederlaget vid La Forbie försvagade korsfararnas fältarmé svårt, men befästa städer och borgar gav fortsatt skydd åt de kvarvarande områdena. Jerusalem hade redan plundrats och övergivits helt som residensstad, och Akko, Tyros, Caesarea och Jaffa hörde till korsfararnas kvarvarande kuststäder. Kungariket Jerusalem bestod fortfarande som ett kustbaserat rike med Akko som politiskt och ekonomiskt centrum. Riddarordnarna – Tempelherreorden, Johanniterorden, Tyska orden och Sankt Lazarusorden – försökte organisera försvaret, men deras resurser var hårt prövade och understödet från Europa begränsat.
Den franske kungen Ludvig IX, kallad Sankt Ludvig, anlände till Cypern 1248 under det sjunde korståget. Efter övervintringen där landsteg korsfararna i Egypten i juni 1249. Efter nederlaget vid Fariskur 1250 och Ludvigs fångenskap misslyckades även detta försök att rädda korsfararstaterna. Samtidigt konsoliderade mamlukerna sin makt i Egypten och framträdde som korsfararnas mest farliga motståndare under de följande decennierna.
Under 1250- och 1260-talen präglades korsfararnas situation av interna konflikter mellan adelsfamiljer och riddarordnar, vilket ledde till politiskt kaos i Akko. Samtidigt ryckte mongolerna in från öst och erövrade tillfälligt Syrien. Medan Bohemond VI av Antiokia anslöt sig till mongolerna höll myndigheterna i Akko sig utanför kriget och tillät mamlukernas framryckning genom sitt territorium. Mamlukerna besegrade mongolerna vid Ain Jalut 1260, vilket banade väg för mamlukernas kontroll över stora delar av Syrien och stärkte deras ställning som regional stormakt.
Efter att ha säkrat sitt välde i Egypten och Syrien inledde mamlukiska sultaner, framför allt Baybars (1260–1277) och al-Mansur Qalawun (1279–1290), en systematisk offensiv mot de återstående korsfararfästena. Caesarea och Arsuf föll 1265, Antiochia 1268, Johanniterordens borg Krak des Chevaliers 1271, och grevskapet Tripoli 1289. Varje förlust försvagade korsfararna ytterligare, samtidigt som Europas vilja att sända nya korståg avtagit.
Efter Tripolis fall 1289 stod Akko som den sista stora kristna fästningen i regionen. Flyktingar, riddare och präster från de tidigare förlusterna drog sig tillbaka dit, vilket ökade stadens befolkning men också spänningarna. Kungariket Jerusalem omfattade nu ett fåtal kvarvarande kuststäder och fästen. Dess kung, Henrik II av Lusignan, var även kung av Cypern, medan Akko styrdes av en lös koalition av korsfararadel, italienska handelskolonier och de militära ordnarna.
Förhållandet till muslimerna var bräckligt. Den 3 juni 1283 slöts en vapenvila mellan myndigheterna i Akko och sultan al-Mansur Qalawun. Ett allvarligt brott mot vapenvilan inträffade i augusti 1290, då nyanlända italienska korsfarare dödade muslimska köpmän i Akko under ett gräl på marknaden.
När sultan Qalawun dog kort därefter i november 1290, svor hans son och efterträdare al-Ashraf Khalil att hämnas. Han samlade en enorm här från Egypten, Syrien och Arabien, utrustad med belägringsartilleri, torn och tusentals bågskyttar.
I början av april 1291 inledde den mamlukiska armén belägringen av Akko. Den 18 maj bröt mamlukerna in i staden, vilket blev det avgörande slaget mot kungariket Jerusalems återstående välde på fastlandet.
Granskad 2026-10-28 av Christer Berggren