Slaget vid La Forbie (Hiribya) den 17–18 oktober 1244 var en avgörande och katastrofal strid för korsfararstaterna i Heliga landet, utkämpad mellan en allierad kristen–muslimsk koalition och den egyptiske sultanens armé och dess khwarezmiska allierade.
Korsfararna hade genom diplomatiska överenskommelser återfått kontrollen över Jerusalem efter ett avbrott 1239. År 1244 hotades deras ställning på nytt när khwarezmiska styrkor trängde in i Palestina och intog staden.
Den kristna delen av koalitionsarmén leddes av Walter av Brienne, greve av Jaffa och Askalon, som förenade sina styrkor med trupper från Damaskus, Homs och Kerak i ett försök att stoppa den egyptisk-khwarezmiska framryckningen. Koalitionsarmén uppskattas ha omfattat omkring 11 000 man, inklusive riddare från Tempelherreorden, Johanniterorden, Tyska orden och Sankt Lazarusorden samt muslimska styrkor från Damaskus, Homs och Kerak. Sankt Lazarusordens bröder deltog i slaget men deras närmare uppgifter och eventuella vårdinsatser under själva striden är odokumenterade.
Mot koalitionen stod egyptiska styrkor och deras khwarezmiska allierade. Den egyptisk-khwarezmiska armén uppskattas ha omfattat omkring 11 000 man, men antalet är osäkert. Den 17 oktober inleddes striden, och korsfararna uppvisade initial framgång, särskilt där deras tungt beväpnade riddare mötte fienden. Den 18 oktober bröt khwarezmierna igenom koalitionens centrum och angrep därefter dess vänstra flygel. Sedan vände de sig mot de kristna styrkornas flank och rygg, medan den egyptiska armén angrep framifrån. Walter av Brienne kämpade tappert, men tillfångatogs under stridens slutskede.
Den 18 oktober stod det klart att slaget var förlorat. De allierade led ett förkrossande nederlag, och ordensstyrkorna drabbades av mycket stora förluster i döda och tillfångatagna. Enligt Jerusalems patriark Robert av Nantes dödades samtliga leprasjuka riddare från Sankt Lazarus hus som deltog i slaget. Förlusten vid La Forbie betraktas som den största katastrofen för korsfararna sedan slaget vid Hattin 1187 och försvagade kraftigt kungariket Jerusalems fältstyrkor. Nederlaget lämnade Heliga landet sårbart fram till Akkos fall 1291.
Walter av Briennes fångenskap och den kraftigt decimerade styrkan hos de militära ordnarna visade hur skör korsfararnas maktbalans hade blivit.
Granskad 2026-10-28 av Christer Berggren