Slaget vid La Forbie (Hiribya) den 17–18 oktober 1244 var en avgörande och katastrofal strid för korsfararstaterna i Heliga landet, utkämpad mellan en allierad kristen–muslimsk koalition och de invaderande Khwarezmierna med stöd av mamluktrupper från Egypten.
Efter att korsfararna kortvarigt återerövrat Jerusalem 1243 hotades kungariket på nytt, när Khwarezmierna – en nomadisk krigarstyrka fördrivna från Persien – drog in i området och härjade skoningslöst.
Korsfararna, ledda av Walter av Brienne, greve av Jaffa och Ascalon, samlade sina styrkor med trupper från Damaskus i ett försök att stoppa invasionen. Koalitionsarmén bestod av omkring 11 000 man, inklusive riddare från Tempelherreorden, Johanniterorden och Sankt Lazarusorden, samt muslimska trupper från Damaskus. Sankt Lazarusordens bröder hade en dubblerad roll: de deltog i striderna och tog samtidigt hand om sårade och sjukdomsdrabbade, vilket gav armén en avgörande uthållighet under stridens första faser.
Mot dem stod en något mindre, men mer rörlig och hänsynslös fiendestyrka på cirka 10 000 man. Den 17 oktober inleddes striden, och korsfararna uppvisade initial framgång, särskilt där deras tungt beväpnade riddare mötte fienden. Men Khwarezmierna bröt snart igenom de allierades flanker, samtidigt som mamlukerna utnyttjade kaoset för att omringa huvudstyrkan. Walter av Brienne kämpade tappert, men tillfångatogs under stridens slutskede.
Den 18 oktober stod det klart att slaget var förlorat. De allierade styrkorna krossades fullständigt; nästan alla tempelriddare och johanniter stupade eller togs till fånga, och Sankt Lazarusordens riddare drabbades hårt, även om några lyckades rädda sårade kamrater. Förlusten vid La Forbie betraktas som den största katastrofen för korsfararna sedan slaget vid Hattin 1187 och utplånade nästan hela den kvarvarande korsriddarstyrkan i Palestina. Nederlaget lämnade Heliga landet sårbart fram till Akkons fall 1291.
Walter av Briennes fångenskap och den kraftigt decimerade styrkan hos de militära ordnarna visade hur skör korsfararnas maktbalans hade blivit. Samtidigt underströk Sankt Lazarusordens kombination av militärt stöd och humanitär vård deras unika roll som både krigare och vårdare, en tradition som har format ordens verksamhet genom historien.
Granskad 2026-01-17 av Christer Berggren