Försvaret av Akkon våren 1291 markerade slutet för korsfararstaternas närvaro i Heliga landet och blev en av medeltidens mest dramatiska belägringar.
Staden, den sista stora kristna fästningen i Heliga landet, hade länge varit ett centrum för både handel och korsfararmakt. Den 4 april 1291 inledde sultan al-Ashraf Khalil från Egypten belägringen med en enorm mamlukarmé, uppskattad till omkring 100 000 man. Inuti stadens murar fanns endast några tusen försvarare – riddare, legosoldater, borgare och pilgrimer – från de kvarvarande riddarordnarna: Tempelriddarna, Johanniterorden, Tyska orden och Sankt Lazarusorden.
Försvararna visade stort mod och uthållighet under hela belägringen. Murarna utsattes ständigt för bombardemang från katapulter och belägringstorn. Riddarna, inklusive Sankt Lazarusorden – som huvudsakligen bestod av stridande bröder, ofta drabbade av lepra – genomförde flera modiga motanfall för att bränna fiendens maskiner och hindra genombrott. Den 15 maj bröt mamlukerna igenom den yttre muren, och striderna förvandlades till intensiva hus- och gatustrider. Många kvinnor och barn evakuerades sjövägen, men flera tusen människor blev kvar inne i staden.
Den 18 maj föll Akkon slutligen. De sista försvararna, främst Tempelriddare och Lazarusriddare, drog sig tillbaka till Tempelriddarnas fästning vid hamnen. Där kämpade de till siste man innan borgen stormades och raserades. Nästan alla lazarusriddare i Heliga landet stupade, och endast ett fåtal lyckades undkomma till Cypern.
Förlusten av Akkon innebar slutet för korsfararstaterna i Heliga landet. Belägringen blev en symbol för korsfararidealen och riddarnas heroiska motstånd, där Sankt Lazarusorden spelade en betydande roll i det sista stora slaget om Heliga landet. Denna händelse markerade slutpunkten för 200 års kristen närvaro i regionen och visade tydligt hur mamlukernas militära styrka hade överträffat de återstående korsfararfästena.
Granskad 2026-01-18 av Christer Berggren