Efter slaget vid La Forbie 1244 inleddes en period av nästan oavbruten nedgång för de kristna korsfararstaterna i Heliga landet. Nederlaget slog sönder en stor del av kungariket Jerusalems samlade fältstyrkor och försvagade dess förmåga att genomföra större militära operationer utan förstärkningar utifrån. Efter nederlaget fick befästa städer och borgar ökad betydelse för korsfararnas försvar. Försvaret byggde på en kombination av världsliga herrars styrkor, stadsbefolkning, militära ordnar och förstärkningar utifrån, där särskilt Tempelherreorden och Johanniterorden förfogade över betydande resurser. Samtidigt ökade trycket från de framväxande mamlukstyrkorna i Egypten, som systematiskt utmanövrerade de kristna styrkorna genom diplomati, mindre räder och fullskaliga fälttåg längs kusten och i inlandet.
Korsfararna försökte stärka sin ställning genom allianser med muslimska härskare och genom att utnyttja rivaliteten mellan de ayyubidiska maktcentrumen i Egypten och Syrien. När sultan al-Salih Ayyub dog 1249 efterträddes han av sin son Turanshah. Egypten styrdes fortfarande av den ayyubidiska dynastin, men mamlukbefälhavarna hade stort militärt inflytande. I maj 1250 dödade de Turanshah, vilket inledde övergången till mamlukiskt styre. Under sjunde korståget invaderade Ludvig IX av Frankrike Egypten och intog Damietta i juni 1249. När korsfararna därefter ryckte söderut mötte de egyptiska styrkor vid Mansurah i februari 1250, där mamlukförband spelade en central roll i försvaret.
Granskad 2026-10-27 av Christer Berggren