Belägringen av Akkon 1189–1191 var en av de mest avgörande och utdragna händelserna under det tredje korståget. Staden, belägen vid den nordliga delen av dagens israeliska kust, hade varit i muslimska händer sedan Saladin återerövrade den från korsfararna 1187.
Belägringen inleddes i augusti 1189, när kung Guy av Lusignan, den störtade kungen av Jerusalem, anlände med en korsfarararmé i syfte att återta staden och etablera ett fotfäste i Heliga landet. Striderna blev snart intensiva, och båda sidor byggde omfattande befästningar – korsfararna runt staden och Saladins styrkor utanför – vilket ledde till en dubbel belägring.
Förhållandena i korsfararlägret var hårda: brist på mat, sjukdomar och ständiga angrepp pressade soldaterna till bristningsgränsen. Under denna period anlände förstärkningar från Europa, däribland riddare från Tempelherreorden, Johanniterorden och Sankt Lazarusorden. Sankt Lazarusordens medlemmar deltog både i strid och i vården av de sårade, med särskilt fokus på soldater drabbade av lepra och andra sjukdomar.
När de europeiska monarkerna – bland dem Filip II August av Frankrike och Rikard Lejonhjärta av England – anlände 1191, fick belägringen ny kraft. Efter våldsamma stormningsförsök och intensiva artilleribombardemang kapitulerade staden den 12 juli 1191. Segern vid Akkon blev en både moralisk och strategisk triumf för korsfararna och återupprättade en tillfällig kristen närvaro i regionen. Samtidigt avslöjade belägringen de djupa motsättningarna mellan korsfararnas ledare och de olika riddarordnarna, vilket försvagade den fortsatta kampanjen mot Saladin.
Granskad 2026-01-18 av Christer Berggren