Slaget vid Arsuf den 7 september 1191 var en avgörande sammandrabbning under det tredje korståget, där den engelske kungen Rikard Lejonhjärta mötte sultan Saladin. Efter erövringen av Akko sommaren 1191 marscherade Rikard söderut längs den palestinska kusten mot Jaffa, med målet att återta Jerusalem. Hans armé bestod av korsfarare från England, Frankrike och andra europeiska områden samt styrkor från bland annat Tempelherreorden och Johanniterorden.
Sankt Lazarusordens deltagande vid Arsuf är inte säkert belagt. Det går därför inte att tillskriva Orden särskilda strids-, vård- eller logistikinsatser under marschen och slaget utan ytterligare källstöd.
Saladin försökte ständigt störa korsfararnas marsch genom snabba attacker från lätta ryttare och bågskyttar. Den 7 september, nära staden Arsuf norr om Jaffa, gick han till full attack. Rikard hade förutsett angreppet och beordrade trupperna att hålla formation trots de intensiva påhoppen. Korsfarararmén marscherade söderut längs kusten, med havet på höger sida. Mot landsidan bildade fotfolket en skyddande skärm, medan kavalleriet och trossen marscherade innanför denna. Under det hårda trycket mot eftertruppen gick johanniternas marskalk och riddaren Baldwin till anfall innan någon gemensam anfallssignal hade givits. Fler ryttare följde efter, och Rikard understödde anfallet med övriga styrkor.
Den välkoordinerade kavallerichocken krossade Saladins försvarslinjer och tvingade hans armé till reträtt. Segern vid Arsuf visade betydelsen av disciplin, sammanhållna formationer och samverkan mellan fotfolk och kavalleri. Den stärkte också Rikards militära anseende.
Segern vid Arsuf gjorde det möjligt för korsfararna att fortsätta söderut längs kusten till Jaffa, säkrade deras försörjningslinjer och stärkte moralen efter nederlaget vid Hattin fyra år tidigare. Trots framgången återtog korsfararna inte Jerusalem under det tredje korståget.
Granskad 2026-10-28 av Christer Berggren