Det första korståget (1096–1099) utlystes av påven Urban II vid kyrkomötet i Clermont den 27 november 1095, som svar på en vädjan från den bysantinske kejsaren Alexios I Komnenos om hjälp mot seldjukiska turkar. Tusentals riddare, präster och pilgrimer från Västeuropa begav sig österut. Efter svåra marscher och blodiga belägringar intog korsfararna Jerusalem sommaren 1099. Kort därefter besegrade de en egyptisk-fatimidisk undsättningsarmé i slaget vid Askalon den 12 augusti 1099, vilket säkrade deras kontroll över området.
Under och efter det första korståget växte fyra korsfararstater fram: grevedömet Edessa och furstendömet Antiokia 1098, kungariket Jerusalem 1099 samt grevedömet Tripolis under början av 1100-talet. Staden Tripolis erövrades 1109. Korsfararstaternas försvar vilade på de världsliga härskarnas styrkor samt, under 1100-talets lopp, i ökande grad på Tempelherreorden och Johanniterorden.
Staden Edessa, huvudort i den nordligaste av de fyra korsfararstaterna, intogs den 24 december 1144 av Zengi, härskaren över Mosul och Aleppo. Delar av grevedömet väster om Eufrat förblev dock under korsfararnas kontroll ytterligare några år. Zengi utnyttjade korsfararnas interna splittring och frånvaron av Edessas greve, Joscelin II, som befann sig på fälttåg längre västerut. Zengis armé belägrade staden och bröt igenom murarna efter några veckor.
Edessas fall var en stor katastrof för korsfararna och innebar att den första av de fyra korsfararstaterna förlorade sin huvudstad. Edessas fall väckte starka reaktioner i Västeuropa. Den 1 december 1145 utfärdade påven Eugenius III bullan Quantum praedecessores, som utlyste det andra korståget. Bernhard av Clairvaux fick därefter en central roll i att predika korståget och rekrytera deltagare.
Hösten 1146 återtog Joscelin II tillfälligt Edessa, men utan att erövra citadellet. När Nur ad-Dins styrkor anlände tvingades korsfararna överge staden. Återerövringsförsöket slutade i katastrof, med omfattande dödande och förslavande av den kristna befolkningen. Det andra korståget återställde inte korsfararnas kontroll över Edessa.
Europas mäktigaste monarker, Ludvig VII av Frankrike och Konrad III av Tyskland, ledde det andra korståget, men bristande samordning, motstånd från bysantinerna och starka muslimska styrkor gjorde att expeditionen slutade i katastrof.
Mellan korstågen fortsatte gränsstriderna mellan korsfararstaterna och muslimska härskare. Under 1170-talet enades flera muslimska territorier under den karismatiske ledaren Salah ad-Din, även känd som Saladin, som gradvis återerövrade korsfararnas områden.
Granskad 2026-10-28 av Christer Berggren