Det första korståget (1096–1099) utlystes av påven Urban II vid kyrkomötet i Clermont den 27 november 1095, som svar på en vädjan från den bysantinske kejsaren Alexios I Komnenos om hjälp mot seldjukiska turkar. Tusentals riddare, präster och pilgrimer från Västeuropa begav sig österut. Efter svåra marscher och blodiga belägringar intog korsfararna Jerusalem sommaren 1099. Kort därefter besegrade de en egyptisk-fatimidisk undsättningsarmé i slaget vid Askalon den 12 augusti 1099, vilket säkrade deras kontroll över området.
I samband med dessa segrar upprättades Kungariket Jerusalem samt tre andra korsfararstater: Edessa, Antiokia och Tripolis. Dessa västliga enklaver i ett muslimskt dominerat Mellanöstern försvarades främst av Johanniterorden, Tempelherreorden, Sankt Lazarusorden och Tyska Orden.
Grevedömet Edessa – den nordligaste av de fyra korsfararstaterna – föll den 24 december 1144 när staden intogs av Zengi, emiren av Mosul och Aleppo. Han utnyttjade korsfararnas interna splittring och frånvaron av Edessas greve, Joscelin II, som befann sig på fälttåg längre västerut. Zengis armé belägrade staden och bröt igenom murarna efter några veckor.
Fallet av Edessa var en stor katastrof för korsfararna och markerade det första allvarliga nederlaget för de kristna staterna i det Heliga landet. Händelsen chockade hela den västerländska kristenheten och ledde direkt till att påven Eugenius III – på initiativ av Bernhard av Clairvaux – utlyste det andra korståget (1147–1149) i ett försök att återta Edessa och stärka de andra korsfararstaterna.
Trots dessa ansträngningar återtogs Edessa aldrig. Efter 1144 förblev området under muslimsk kontroll, och staden förstördes slutgiltigt år 1146 när Joscelin II:s misslyckade återerövringsförsök ledde till massakrer på invånarna.
Europas mäktigaste monarker, Ludvig VII av Frankrike och Konrad III av Tyskland, ledde det andra korståget, men bristande samordning, motstånd från bysantinerna och starka muslimska styrkor gjorde att expeditionen slutade i katastrof.
Mellan korstågen fortsatte gränsstriderna mellan korsfararstaterna och muslimska härskare. Under 1170-talet enades flera muslimska territorier under den karismatiske ledaren Salah ad-Din, även känd som Saladin, som gradvis återerövrade korsfararnas områden.
Granskad 2026-01-17 av Christer Berggren