Slaget vid Mansurah, utkämpat den 8-11 februari år 1250 under det sjunde korståget, var en avgörande drabbning mellan korsfararna under den franske kungen Ludvig IX och de ayyubidiska, senare mamlukiska, styrkorna i Egypten.
Efter att ha landstigit i Damietta i juni år 1249 marscherade Ludvig och hans armé söderut längs Nilen med målet att inta Kairo och därigenom slå ut den muslimska maktbasen i regionen. Korsfararna nådde staden al-Mansurah, belägen vid en gren av Nilen, men möttes av välorganiserat motstånd under sultanen as-Salih Ayyub, som dock avled under belägringen. Ledarskapet övertogs tillfälligt av hans änka Shajar al-Durr och befälhavaren Fakhr ad-Din, innan mamlukgeneralerna Baybars och Qutuz trädde fram som centrala gestalter i försvaret.
Baybars iscensatte en listig fälla: han lät stadens port verka övergiven, vilket fick korsfararna att rusa in i Mansurah. Inne i de trånga gatorna möttes de av ett brutalt bakhåll, där mamlukerna och stadens försvarare slog till från alla håll. Den franske riddaren Robert av Artois, kungens bror, dödades tillsammans med många tempelriddare, soldater och medlemmar av Sankt Lazarusorden.
Striden blev ett blodbad och tvingade Ludvig IX att retirera norrut till Fariskur, där hans styrkor senare omringades och kungen själv tillfångatogs den 6 april år 1250.
Ludvig IX frigavs senare mot 400 000 silver livres – motsvarande cirka 500 miljoner svenska kronor i dagens penningvärde – och återvände till Frankrike.
Tjugo år senare, år 1270, organiserade han det åttonde korståget och landsteg i Tunis, där en epidemi av dysenteri bröt ut i hans läger och Ludvig IX själv dog utanför Karthago den 25 augusti år 1270.
Slaget vid Mansurah markerade slutet på korsfararnas framgångar i Egypten och visade mamlukernas växande militära skicklighet. Det blev en vändpunkt som ledde till ayyubidernas fall och mamlukernas maktövertagande i Egypten, vilket förändrade maktbalansen i hela det östra Medelhavsområdet.
Granskad 2026-01-18 av Christer Berggren