Mellan 1192 och 1244 befann sig Heliga landet i en period av instabil fred, diplomati och gradvis försvagning av de kristna korsfararstaterna. Perioden präglades av både diplomati och krigföring, med nya korståg, skiftande allianser och konflikter inom såväl korsfararstaterna som de ayyubidiska rikena.
Efter det tredje korståget (1189–1192) hade den engelske kungen Rikard Lejonhjärta och sultan Saladin slutit freden i Ramla i september 1192. Jerusalem förblev under muslimsk kontroll, men kristna pilgrimer fick fri tillgång till de heliga platserna. Korsfararna behöll dessutom en smal kustremsa från Tyros till Jaffa, med Akkon som huvudstad. Det återstående kungariket Jerusalem var främst koncentrerat till kuststräckan mellan Tyros och Jaffa, med Akko som administrativt och ekonomiskt centrum. Beirut återtogs först 1197.
Under de följande decennierna bestod området av en bräcklig mosaik av allianser. Korsfararna försökte stärka sina positioner genom handel, diplomati och äktenskapliga förbindelser snarare än genom offensiva militära operationer. De militära ordnarna – Tempelriddarna, Johanniterna, Tyska orden och Sankt Lazarusorden – spelade en avgörande roll som garnisoner och försvarare av de kvarvarande fästena.
Samtidigt försvagades muslimernas enhet efter Saladins död 1193. Hans rike delades mellan rivaliserande ayyubidiska furstar i Egypten, Damaskus och Aleppo, vilket gav korsfararna en viss andhämtningspaus. Under femte korståget (1217–1221) försökte korsfararna besegra den ayyubidiska makten i Egypten för att därigenom kunna återvinna Jerusalem. Under sjätte korståget (1228–1229) nådde kejsar Fredrik II i stället en överenskommelse om Jerusalem genom förhandlingar. Den tysk-romerske kejsaren Fredrik II lyckades 1229 genom förhandlingar återta Jerusalem, Betlehem och Nasaret utan strid, efter ett avtal med sultan al-Kamil av Egypten.
Denna fredliga period var dock kortvarig. Under 1240-talet fortsatte rivaliteten mellan de ayyubidiska härskarna. Korsfararna allierade sig med härskarna i Damaskus och Homs mot sultanen i Egypten, som i sin tur samarbetade med khwarezmiska styrkor. År 1244 trängde khwarezmiska styrkor in i Palestina och plundrade Jerusalem, som föll i augusti samma år. Händelsen blev ett svårt slag mot korsfararnas ställning i området. Kungariket Jerusalem, i samarbete med fursten av Damaskus, samlade en stor men heterogen armé av frankiska riddare, muslimska trupper och beduiner för att möta hotet.
Denna brokiga koalition marscherade mot fienden och ställdes mot den egyptisk-khwarezmiska armén vid La Forbie, nära Gaza.
Granskad 2026-10-27 av Christer Berggren