Belägringen av Akko 1189–1191 var en av de mest avgörande och utdragna händelserna under det tredje korståget. Staden, belägen vid den nordliga delen av dagens israeliska kust, hade varit i muslimska händer sedan Saladin återerövrade den från korsfararna 1187.
Belägringen inleddes i augusti 1189, när kung Guy av Lusignan, den störtade kungen av Jerusalem, anlände med en korsfarararmé i syfte att återta staden och etablera ett fotfäste i Heliga landet. Striderna blev snart intensiva, och båda sidor byggde omfattande befästningar – korsfararna runt staden och Saladins styrkor utanför – vilket ledde till en dubbel belägring.
Förhållandena i korsfararlägret var hårda: brist på mat, sjukdomar och ständiga angrepp pressade soldaterna till bristningsgränsen. Under belägringen anlände förstärkningar från Europa, däribland medlemmar av Tempelherreorden och Johanniterorden. Lazariterna är omnämnda i Akko 1191, men deras närmare uppgifter under belägringen är osäkra. Något säkert belägg för att de då deltog som en organiserad stridande styrka föreligger inte.
När de europeiska monarkerna – bland dem Filip II August av Frankrike och Rikard Lejonhjärta av England – anlände 1191, fick belägringen ny kraft. Efter våldsamma stormningsförsök och intensiva artilleribombardemang kapitulerade staden den 12 juli 1191. Erövringen av Akko var en viktig strategisk framgång som stärkte korsfararnas ställning längs kusten. Staden blev därefter kungariket Jerusalems främsta politiska och ekonomiska centrum fram till 1291. Samtidigt avslöjade belägringen de djupa motsättningarna mellan korsfararnas ledare och de olika riddarordnarna, vilket försvagade den fortsatta kampanjen mot Saladin.
Granskad 2026-10-27 av Christer Berggren