I städer som Visby, Skara, Linköping, Sigtuna och Uppsala fanns under 1200–1400-talen särskilda hus för vård av leprasmittade, ofta placerade utanför stadsportarna. Dessa kallades ibland S:t Görans gårdar eller S:t Lars gårdar – helgon som båda förknippades med helande och skydd mot sjukdom. Namnet Sankt Lars (en försvenskning av Sankt Lazarus) användes på flera håll och kan i vissa fall ha haft en direkt koppling till den ursprungliga Sankt Lazarusorden.
Ett exempel är S:t Lars hospital i Lund, som nämns redan på 1200-talet och som långt in i modern tid fungerade som vårdinrättning. Namnet “S:t Lars” förekommer även i Nyköping, Linköping och Visby, och antyder att kulten kring den helige Lazarus – skyddshelgon för de leprasmittade – hade fått en stark symbolisk ställning i Sverige.
Under medeltiden finansierades dessa hospital genom gåvor och donationer från lokala stormän och kyrkliga institutioner, på samma sätt som Sankt Lazarusorden gjorde i övriga Europa. I flera fall finns bevarade testamenten där jord eller pengar skänks till “de leprasmittade vid S:t Lars gård”, vilket visar på en levande tradition av barmhärtighet och fromhet i samma anda som Ordens ursprungliga ideal.
 |
|
 |
 |
 |
|
Granskad 2025-12-29 av Christer Berggren