Sankt Lazarusordens humanitära arv sträcker sig över mer än nio århundraden och är djupt rotat i dess ursprungliga uppdrag: att tjäna de sjuka, svaga och utstötta. Orden grundades i Jerusalem under korstågstiden för att vårda leprasmittade pilgrimer. Redan då präglades den av medmänsklighet och övertygelsen att varje människa, oavsett sjukdom eller börd, förtjänade värdighet, omsorg och andlig tröst – något radikalt i en tid då sjukdom ofta betraktades som ett gudomligt straff och de smittade fördrevs ur samhället.
När Orden spreds till Europa fortsatte den att driva leprosarier, sjukhus och härbärgen. Bröder och systrar levde enkelt, ofta sida vid sida med de sjuka de tjänade. Vården var inte bara fysisk, utan också andlig – präglad av bön, närvaro och respekt för livet. När lepra försvann ur Europa övergick Ordens arbete till annan social och medicinsk vård, såsom stöd till fattiga, sårade och föräldralösa.
Det humanitära arvet lever kvar än idag. Sankt Lazarusorden har omdefinierat sin uppgift i ljuset av moderna behov: humanitärt bistånd, katastrofhjälp och sociala projekt världen över. Kärnan är densamma som på 1100-talet – barmhärtighet i handling, oberoende av politiska eller religiösa skiljelinjer. Genom seklernas förändringar har Orden bevarat sitt grundläggande kall: att lindra lidande, skydda människovärdet och tjäna mänskligheten med tro och ödmjukhet.