Försvaret av Akko våren 1291 markerade slutskedet för korsfararstaternas territoriella välde längs Levantens kust och blev en av medeltidens mest dramatiska belägringar.
Staden, den sista stora kristna fästningen i Heliga landet, hade länge varit ett centrum för både handel och korsfararmakt. Den 4 april 1291 inledde sultan al-Ashraf Khalil från Egypten belägringen med en stor mamlukisk armé och omfattande belägringsutrustning. Inuti stadens murar fanns försvarare bland legosoldater, borgare och pilgrimer samt styrkor från Tempelherreorden, Johanniterorden, Tyska orden och Sankt Lazarusorden.
Försvararna visade stort mod och uthållighet under hela belägringen. Murarna utsattes för kraftigt bombardemang från mamlukernas kastmaskiner. Försvararna genomförde flera utfall för att förstöra belägringsmaskiner och störa belägringsarbetet. I mitten av maj hade delar av de yttre försvarsverken fallit. Den 18 maj bröt mamlukerna in i staden, där striderna fortsatte på gatorna. Många kvinnor och barn evakuerades sjövägen, men flera tusen människor blev kvar inne i staden.
Den 18 maj föll Akko slutligen. Motståndet fortsatte i Tempelriddarnas befästa högkvarter, där även civila hade sökt skydd. Fästet höll ut till den 28 maj, då det föll efter att mamlukerna underminerat murarna. Lazariternas förluster och enskilda medlemmars öden vid Akkos fall är osäkra.
Förlusten av Akko innebar slutet för korsfararstaterna i Heliga landet. Belägringen blev en symbol för korsfararnas sista stora försvarskamp på fastlandet. Denna händelse markerade slutskedet för korsfararnas nära tvåhundraåriga territoriella välde på fastlandet och visade tydligt hur mamlukernas militära styrka hade överträffat de återstående korsfararfästena.
Granskad 2026-10-28 av Christer Berggren