En svensk jurisdiktion av Orden grundades 1968 i Skanörs stadshus i södra Sverige. År 1969 delades Orden i två grenar, en gren med lojalitet till Malta – kallad Malta Obedience, och en gren med lojalitet till Paris, kallad Paris Obedience. Av skäl som är okända för mig kom den svenska bailivatet att tillhöra den senare grenen. Jag inträdde i Orden i slutet av 1990-talet. Vid den tiden fanns ett maltesiskt storpriorat i Sverige, bildat 1991 med stöd av Malta Obedience Storpriorat i Finland, med vilket vi hade kontakt under många år. Relationerna mellan de tre storprioraten var goda, och vi blev regelbundet inbjudna till varandras kapitel.
Jag utnämndes till storprior för Storprioratet Sverige år 2002 efter vår nestor Ulf Alfredson. Utnämningen bekräftades av stormästaren, greve de Brissac, vars far också hade innehaft ämbetet som stormästare. År 2004 kallade stormästaren alla riddare och damer (det vill säga inom Paris Obedience) till ett generalkapitel i Toronto. Jag deltog som storprior för Sverige, försedd med undertecknade fullmakter i enlighet med stadgarna. Huvudpunkten på dagordningen var valet av en ny stormästare, eftersom greve de Brissac hade meddelat sin avgång.
Två kandidater föreslogs: Malta Obedience stormästare, Hans Excellens Don Francisco de Paula Enrique de Borbón y Escasany, samt prins Charles-Philippe d’Orléans, hertig av Anjou. Vid ankomsten stod det klart att ett okänt antal medlemmar ur Malta Obedience fanns representerade i de amerikanska och kanadensiska delegationerna, utan att några registrerade röstlängder presenterades. Vi informerades dessutom om att endast en kandidat var godkänd, nämligen Malta Obedience stormästare. Det var uppenbart att detta var planerat som en kupp. Medlemmar från det engelska storprioratet var mycket kritiska och öppet protesterande.
En majoritet av jurisdiktionerna förklarade förfarandet grundlagsstridigt och fortsatte mötet på annan plats i Toronto, där hertigen av Anjou valdes till stormästare för Paris Obedience. Paris Obedience bestod då av jurisdiktionerna i Frankrike, England, Irland, Nederländerna, Italien, Norge, Danmark, Sverige, Tjeckien, Ungern, Österrike, Schweiz, Liechtenstein, Kroatien, Nya Zeeland samt ett mindre priorat i USA. Såvitt jag förstår valde jurisdiktionerna i USA, Kanada, Skottland, Tyskland, Zimbabwe, Sydafrika, Brasilien och Australien att inte ansluta sig vid detta tillfälle. Paris Obedience bör därför anses ha fortsatt under hertigen av Anjou efter detta skandalösa ”generalkapitel”.
Hertigen av Anjou var vår stormästare fram till 2010, då han oväntat avgick vid ett möte i Budapest och lämnade tillsammans med greve Dobrzenski (storprior för den tjeckiska jurisdiktionen) och Jaap Kraijenhagen (storprior för den nederländska jurisdiktionen). De bildade en ny utbrytargren med Dobrzenski som stormästare och hertigen av Anjou som storprior för Frankrike. Redan i Budapest övertog den anglikanske biskopen Richard Garrard rollen som generaladministratör till dess att en ny stormästare, Hans Kungliga Höghet prins Sixte-Henri de Bourbon-Parme, installerades fredagen den 19 oktober 2015 i Sankt Vincent de Paul-kyrkan i Gamla staden i Jerusalem. Han hade formellt valts av ett generalkapitel den 10 september 2015 i Aigues-Mortes i Frankrike.
Med tiden lämnade ett antal jurisdiktioner för Malta Obedience, huvudsakligen på grund av den hårdföra ledningsstilen hos vår storkansler Philippe Piccapietra samt ett svagt fungerande storpriorat. År 2019 stod det klart för oss att storkanslern hade gjort sig skyldig till allvarliga ekonomiska oegentligheter. Vid denna tidpunkt återstod endast tre jurisdiktioner: Storprioratet Norge, Storprioratet Sverige samt Prioratet i USA. Vi bildade då de “Tillfälligt oberoende storprioraten i Norge, Sverige och USA”, där varje jurisdiktion skulle förhandla med sina lokala motsvarigheter inom Malta Obedience. Detta var det enda acceptabla alternativet, eftersom Malta Obedience utgjorde den andra grenen av de två grenar som uppstod år 1969. Vår avsikt var inte att bilda ännu en gren, utan att återförenas. Under denna period förekom inga investiturer eller befordringar på grund av avsaknaden av en stormästare. Enligt min uppfattning var det under denna tid som vi lämnade Paris Obedience.
Vi agerade som Paris Obedience under åren 2004–2019 och accepterades som sådana i våra kontakter med andra, inklusive det svenska storpriorat som vi i dag alla tillhör. Jag har aldrig hört talas om någon annan beteckning. Jag har sett vissa uppgifter om en förening i USA för många år sedan, men detta skedde på nationell nivå och inte globalt. Påståendet att Paris Obedience och Malta Obedience redan skulle ha förenats år 2008 var för oss helt okänt och väcker flera frågor: Vem representerade Paris Obedience vid detta tillfälle, och med vilket mandat fattades ett sådant beslut? En förening av de två grenarna skulle utgöra en milstolpe av sådan betydelse att varje lazarit rimligen hade känt till den. Jag fick kännedom om detta först nyligen genom en historiebok skriven av Ordens stormarskalk.
Det bör noteras att Peter Löwegren, Jerker Westdahl och jag själv har upprätthållit kontakten med vår tidigare stormästare prins Sixte-Henri de Bourbon-Parme och aktivt arbetat för en återförening, vilken enligt min uppfattning ägde rum 2024 i Lignières i Frankrike, då prinsen anslöt sig till det franska storprioratet inom den tidigare Malta Obedience i vår närvaro. Stormästaren företräddes då av Frankrikes storprior.
Enligt min mening bör denna diskussion därmed vara avslutad. Det rör sig om en mycket kort period i Ordens historia, och det viktiga är att Orden nu är återförenad. Allt övrigt är detaljer. Sammanslagningen av de två svenska storprioraten genomfördes tack vare den tidigare storpriorn Anders Ekman. Detsamma skedde i Norge, medan prioratet i USA valde en annan väg. Vi accepterades som grupp, tilläts behålla våra grader och bytte ut samtliga tidigare insignier. Självfallet prövades och godkändes varje medlem individuellt av stormästaren efter att denne erkänts som Ordens stormästare.
Vi kom inte tomhänta. Vi bidrog med kompetens, en betydande ekonomisk insats samt ett pågående och fullt finansierat välgörenhetsprogram i Västafrika, initierat av Hans Excellens chevalier Ulf Alfredson GCLJ GOMLJ under hans tid som storprior och lett av hospitaliterna biskop emerita Christina Odenberg ECLJ CMLJ och Peter Löwegren GCLJ CMLJ. Båda har genomfört ett flertal krävande resor till vårt lilla sjukhus i Fulabantang i Gambia.
Faktum är att vi i dag utgör ett enda storpriorat i Sverige inom en och samma Orden. De händelser som beskrivits ovan utgör nu en del av storprioratets historia. Låt oss minnas att vårt uppdrag är att göra gott för människor i nöd. Låt oss gå vidare under mottot Atavis et Armis!
Linköping, Sverige, den 5 mars 2025
Kent Harrskog
Chevalier HE Kent H. Harrskog GCLJ GCMLJ
Storprior (2002–2022) emeritus
Tidigare ordförande i Paris Obedience stormagistrala råd
Ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien
Associate Fellow, Experimental Test Pilots Association, Lancaster CA
Tidigare chef för Joint Forces i södra Sverige
Tidigare flygvapenchef och chef för flygstaben