I Spanien sammanföll Sankt Lazarusordens etablering med en annan form av helig kamp än korstågen i öst – Reconquistan, den flera hundra år långa processen genom vilken de kristna kungadömena successivt återerövrade den iberiska halvön från muslimska härskare. I detta sammanhang fann Orden en naturlig roll, där dess religiösa och sociala uppdrag förenades med den militära verklighet som präglade regionen.
Orden fick fäste i Aragonien, Kastilien och Navarra, där den erhöll stöd från både kyrkliga och världsliga makthavare. De spanska grenarna av Sankt Lazarusorden kom att utveckla en tydlig dubbelfunktion: å ena sidan fortsatte man den hospitalära traditionen genom vård av sjuka och fattiga, å andra sidan deltog man i militära uppgifter till försvar av de kristna gränsområdena.
De spanska lazariterna samarbetade ofta med andra iberiska riddarordnar, såsom Santiagoorden, Calatravaorden och Alcántaraorden. I vissa fall delade man både resurser och personal. Ordens hospital och härbärgen placerades ofta längs viktiga pilgrimsleder, inte minst vägen till Santiago de Compostela, där pilgrimer erbjöds skydd, föda och vård.
Efter 1400-talet, när Reconquistan fullbordades och lepra successivt började minska, förändrades Ordens roll i Spanien. Den militära funktionen avtog, och verksamheten kom i allt högre grad att inriktas på andlig omsorg och social välgörenhet. Flera av Ordens hus omvandlades till allmänna sjukhus under kyrkligt beskydd. I denna nya epok blev Sankt Lazarusorden i Spanien framför allt en symbol för kristen barmhärtighet och ridderlig trohet, i en tid då landet trädde fram som en av Europas ledande stormakter.
– – –
Granskad 2025-12-29 av Christer Berggren