Under 1900-talet genomgick Sankt Lazarusorden en betydande omvandling. Efter sekler av osäker existens och politiska omvälvningar började Orden åter organisera sig som en kristen, ekumenisk välgörenhetsorden. I början av seklet fanns flera grenar som gjorde anspråk på kontinuitet med den medeltida orden, särskilt i Frankrike, Spanien och Italien. Under mellankrigstiden stärktes försöken att ena dessa grenar, ofta under beskydd av olika europeiska kungahus och aristokratiska familjer.
Efter andra världskriget fick Sankt Lazarusorden en ny roll i en modern värld som alltmer betonade humanitärt arbete framför militär eller religiös prestige. Ordens medlemmar engagerade sig i sjukvård, katastrofhjälp och socialt stöd, i en anda som knöt an till Ordens ursprungliga uppdrag att vårda sjuka och utsatta.
Under 1950- och 1960-talen genomfördes en omfattande reformering av organisationens struktur, och Ordens ekumeniska karaktär betonades särskilt, med deltagare från katolska, ortodoxa och protestantiska traditioner. Under andra hälften av seklet fortsatte Sankt Lazarusorden att verka internationellt, med filantropiska projekt i Europa, Afrika och Asien. Samtidigt uppstod interna stridigheter om ledarskap och legitimitet, vilket ledde till flera parallella ordensgrenar. Trots detta bevarade Sankt Lazarusorden sin identitet som en ridderlig gemenskap grundad på kristen tro, tjänande och medmänsklighet, och framstod under 1900-talet som en modern välgörenhetsorden med djupa rötter i medeltida ideal.
– – –
Granskad 2025-12-29 av Christer Berggren