Under senmedeltiden och renässansen fortsatte Sankt Lazarusorden att verka som en vårdande och religiös institution, med hospital och leprosarier spridda över Frankrike, Italien och delar av Centraleuropa, däribland Ungern. Samtidigt behöll Orden i begränsad omfattning sin militära prägel. Dess riddare deltog tidvis i försvarsinsatser mot muslimska styrkor och sjörövare i Medelhavsområdet, ofta i samverkan med Johanniterorden på Rhodos och senare på Malta. Denna kombination av vårdande uppdrag och militär beredskap kom att prägla Ordens identitet långt efter korsfarartidens slut.
Från 1500-talet knöts Sankt Lazarusorden allt närmare den franska kronan, en utveckling som kulminerade under kung Henrik IV. År 1608 beslöt kungen att förena Sankt Lazarusorden med Sankt Mikaelsorden, vilket resulterade i Ordre royal et militaire de Saint-Lazare de Jérusalem et de Saint-Michel. Det nya ordenssätet förlades till Château Royal de Boigny-sur-Bionne nära Orléans, som därefter kom att fungera som administrativt och andligt centrum för Ordens verksamhet. Under direkt kungligt beskydd leddes härifrån hospital, leprosarier och välgörenhetsinsatser, och under 1600- och 1700-talen utvecklades Boigny till ett nav för ordens sociala och religiösa arbete, särskilt inriktat på sjukvård och understöd till leprasjuka och fattiga.
Efter medeltiden kom Sankt Lazarusorden emellertid att genomgå en lång period av förändringar, präglad av politiska omvälvningar och interna motsättningar. Dessa processer, som tog sin början i reformationens efterdyningar och fördjupades under den franska revolutionen, ledde så småningom till en varaktig splittring av Orden. Revolutionen 1789 innebar ett avgörande slag: kyrkliga ordnar upplöstes, egendomar konfiskerades och verksamheten i Boigny upphörde. I dess spår lämnade en del riddare Frankrike och sökte sig till Italien, där de fortsatte Ordens tradition i nära samverkan med den katolska kyrkan och vissa europeiska adelsfamiljer. Här växte en italiensk gren fram, först med säte på Sicilien och senare i Rom, under beskydd av de katolska bourbonerna.
Resultatet blev två huvudsakliga linjer inom Sankt Lazarusorden. Den franska grenen återupprättades under 1800-talet som en ekumeniskt präglad välgörenhetsorden med säte i Boigny-sur-Bionne, medan den italienska grenen utvecklades med starkare katolsk och kyrklig förankring och erkändes av flera adliga och kyrkliga institutioner i Europa. Båda dessa traditioner lever vidare än i dag och bär tydliga spår av sitt gemensamma ursprung i korsfarartidens Sankt Lazarusorden. Trots splittringar och motgångar under 1700- och 1800-talen överlevde Orden som en riddar- och välgörenhetsorganisation, med ett fortsatt fokus på vård, sjukvård och socialt bistånd – ett arv som i modern tid kommit att symbolisera kristen barmhärtighet snarare än militär ära.
– – –
Granskad 2025-12-29 av Christer Berggren