Efter slaget vid La Forbie 1244 inleddes en period av nästan oavbruten nedgång för de kristna korsfararstaterna i Heliga landet. Förlusten krossade den sista större korsfarararmén och berövade kungariket Jerusalem både dess militära kapacitet och strategiska självförtroende. Under de följande åren blev de kvarvarande fästena, såsom Akkon, Tyros och Caesarea, alltmer isolerade och helt beroende av de militära orden – Tempelherreorden, Johanniterorden och Sankt Lazarusorden – för försvar och logistik. Samtidigt ökade trycket från de framväxande mamlukstyrkorna i Egypten, som systematiskt utmanövrerade de kristna styrkorna genom diplomati, mindre räder och fullskaliga fälttåg längs kusten och i inlandet.
Korsfararna försökte delvis motverka denna utveckling genom allianser med lokala muslimska furstar och utnyttjande av interna motsättningar inom mamlukrikena, men dessa ansträngningar gav endast kortsiktiga vinster. Inför 1250 var de kristna styrkorna utarmade och splittrade, medan mamlukerna hade konsoliderat sin makt i Egypten under sultan Turanshah efter hans far, sultan As-Salih Ayyubs, död 1249. Detta maktvakuum, i kombination med korsfararnas försvagade position, var extremt ogynnsamt när de i sitt försök att hävda inflytande i regionen ställdes mot en välorganiserad och erfaren mamlukarmé i Slaget vid Mansurah den 8 februari 1250.
Granskad 2026-01-17 av Christer Berggren