Mellan 1192 och 1244 befann sig Heliga landet i en period av instabil fred, diplomati och gradvis försvagning av de kristna korsfararstaterna. Det var en tid präglad av politiska kompromisser, inre splittring och förändrade muslimska maktbalanser, snarare än av stora korståg eller erövringar.
Efter det tredje korståget (1189–1192) hade den engelske kungen Rikard Lejonhjärta och sultan Saladin slutit freden i Ramla i september 1192. Jerusalem förblev under muslimsk kontroll, men kristna pilgrimer fick fri tillgång till de heliga platserna. Korsfararna behöll dessutom en smal kustremsa från Tyros till Jaffa, med Akkon som huvudstad. Det återstående kungariket Jerusalem blev därmed en liten men strategiskt viktig stat, centrerad kring Akkon, Beirut, Caesarea och Arsuf.
Under de följande decennierna bestod området av en bräcklig mosaik av allianser. Korsfararna försökte stärka sina positioner genom handel, diplomati och äktenskapliga förbindelser snarare än genom offensiva militära operationer. De militära ordnarna – Tempelriddarna, Johanniterna, Tyska orden och Sankt Lazarusorden – spelade en avgörande roll som garnisoner och försvarare av de kvarvarande fästena.
Samtidigt försvagades muslimernas enhet efter Saladins död 1193. Hans rike delades mellan rivaliserande ayyubidiska furstar i Egypten, Damaskus och Aleppo, vilket gav korsfararna en viss andhämtningspaus. Under 1220- och 1230-talen försökte västerländska härskare återvinna Jerusalem, bland annat genom det femte (1217–1221) och sjätte korståget (1228–1229). Den tysk-romerske kejsaren Fredrik II lyckades 1229 genom förhandlingar återta Jerusalem, Betlehem och Nasaret utan strid, efter ett avtal med sultan al-Kamil av Egypten.
Denna fredliga period var dock kortvarig. Under 1240-talet återställdes muslimernas enhet, och korsfararnas ställning blev allt svagare. Samma år invaderade khwarezmiska trupper Palestina och plundrade Jerusalem brutalt i augusti 1244, vilket väckte stor oro bland de kristna. Kungariket Jerusalem, i samarbete med fursten av Damaskus, samlade en stor men heterogen armé av frankiska riddare, muslimska trupper och beduiner för att möta hotet.
Denna brokiga koalition marscherade mot fienden och ställdes mot den egyptisk-khwarezmiska armén vid La Forbie, nära Gaza.
Granskad 2026-01-17 av Christer Berggren