Atavis et armis uttrycker, ur Sankt Lazarusordens perspektiv, den grund på vilken orden vilar och verkar. Ordet atavis syftar på förfäderna och det arv de lämnat efter sig: den historiska kontinuiteten, den andliga traditionen och den moraliska skyldighet som överförs från generation till generation. För Sankt Lazarusorden innebär detta arv minnet av ordens uppkomst i det heliga landet, dess kristna kallelse och dess ridderliga ideal, liksom ansvaret att förvalta och föra detta vidare oförvanskat.
Atavis är därmed inte en hänvisning till blodslinjer i biologisk mening, utan till ett institutionellt och etiskt arv. Det omfattar ordens regel, symboler och värdegrund, men också förebilderna – de bröder och systrar som genom tjänst, uppoffring och tro format ordens identitet. Detta arv ger legitimitet, men också förpliktelse: att leva upp till det som tidigare generationer byggt.
Mot detta arv står armis, som påminner om att Sankt Lazarusorden aldrig varit enbart en bevarande institution. Orden föddes i en tid då barmhärtighet och tro krävde handling, ibland även under vapen. Vapnen symboliserar därför beslutsamhet, disciplin och beredskap att försvara människovärde, tro och ordens uppdrag när omständigheterna kräver det.
Tillsammans formar Atavis et armis ett uttryck för ordens ethos: att handla i nuet med förankring i det förflutna. Arvet anger riktningen, handlingen ger uttrycket substans. I vår tid tar detta sig främst uttryck i karitativ och humanitär gärning, men principen består oförändrad – Sankt Lazarusorden verkar genom förfädernas arv och genom ansvarstagande handling till försvar för sina värden.
© 2026 Sankt Lazarusorden Storpriorat Sverige, org. 802470-0653
Granskad 2026-02-05 av Christer Berggren