Schweiz kom att spela en särskilt viktig roll i Sankt Lazarusordens västeuropeiska etablering, i takt med att de kristna korsfararstaterna började falla under slutet av 1100- och början av 1200-talet. När Ordens verksamhet successivt försköts västerut grundades nya hospital och härbärgen längs viktiga handels- och pilgrimsvägar genom Alperna.
Redan omkring år 1226 etablerades två av Ordens mest betydelsefulla anläggningar i området: Seedorf i Uri och Gfenn vid Dübendorf nära Zürich. Hospitalet i Seedorf grundades med stöd av lokala adelsfamiljer och fungerade som en fristad för leprasmittade och resenärer på väg mot eller från Gotthardspasset, en av Europas viktigaste nord–sydliga förbindelser. Gfenn utvecklades samtidigt till ett av de främsta leprosorierna i norra Schweiz och stod under beskydd av biskopen av Konstanz. Båda institutionerna leddes av bröder knutna till Sankt Lazarusorden och förenade sjukvård, andlig omsorg och jordbruk, vilket gjorde dem i hög grad självförsörjande.
Till skillnad från mer militärt präglade ordnar, såsom Tempelriddarna och Johanniterorden, hade Sankt Lazarusorden i Schweiz en tydligt humanitär och social inriktning. De schweiziska husen kom under 1200-talet att utgöra en integrerad del av Ordens västeuropeiska nätverk, med Boigny nära Orléans som administrativt centrum. Genom hospitalen i Seedorf och Gfenn kunde Orden fortsätta sitt uppdrag att förena kristen barmhärtighet med praktisk vård, långt efter att korsfarartidens politiska och militära betydelse hade börjat blekna.
– – –
Granskad 2025-12-29 av Christer Berggren