Sankt Lazarusordens arv förenar kristen tro, omsorg om människor i nöd och en ridderlig tradition av ansvar och tjänande. Detta arv kommer till uttryck i Ordens andliga liv, dess humanitära uppdrag, dess valspråk och dess gemensamma bön.
Arvet får betydelse genom hur det förvaltas i dag. För medlemmarna innebär det en kallelse att förena bön och eftertanke med praktisk barmhärtighet och respekt för varje människas värdighet.
Ordens andliga arv
Sankt Lazarusorden har sina historiska rötter i den kristna vårdgemenskap som växte fram kring ett leprasjukhus utanför Jerusalems murar och är dokumenterad under 1100-talet. Omsorgen om sjuka förenades med ett religiöst liv präglat av bön, gemenskap och tjänande.
Denna förening av tro och handling är central för Ordens självförståelse. Att hjälpa en människa i nöd är ett sätt att omsätta evangeliets kärleksbud i praktiken. Vård, närvaro och medmänsklighet hör därmed samman med det andliga livet.
I Ordens andliga tradition anknyter namnet Lazarus till två skilda bibliska gestalter. Lazarus i Betania, som Jesus uppväcker enligt Johannesevangeliet, förknippas med hoppet om uppståndelse och liv. Den fattige Lazarus i Lukasevangeliets liknelse påminner om människans utsatthet och ansvaret för den behövande medmänniskan.
I dag förenar Orden medlemmar från olika kristna traditioner. Den ekumeniska gemenskapen bygger på kristen tro, gemensam bön och respekt för de kyrkliga traditioner som medlemmarna tillhör.
Ordens humanitära arv
Omsorgen om människor som drabbats av lepra är en grundläggande del av Sankt Lazarusordens historiska identitet. Det medeltida hospitalet erbjöd, utifrån sin tids förutsättningar, vård, boende och andlig omsorg åt människor som ofta levde under svåra sociala förhållanden.
Den hospitalära traditionen har i vår tid fått ett bredare uttryck. Ordens humanitära engagemang omfattar stöd till sjuka, fattiga, äldre, ensamma och andra människor i utsatta livssituationer. Hjälpen kan förmedlas genom egna initiativ eller genom samverkan med andra organisationer.
Det historiska arvet ger ett särskilt motiv att uppmärksamma människor som möter stigmatisering och utanförskap. Omsorgen behöver därför omfatta både praktiska behov och människans rätt till värdighet, gemenskap och respekt.
För den enskilde medlemmen kan detta innebära ideellt arbete, personligt stöd, insamlingar eller andra insatser efter förmåga. Det gemensamma är viljan att lindra lidande och låta medmänniskans behov vägleda handlingen.
Ordens militära och ridderliga arv
Under medeltiden utvecklade Sankt Lazarusorden även militära uppgifter i korsfararstaternas samhälle. Dessa uppgifter hör till ett historiskt sammanhang där religiöst liv, sjukvård och väpnat försvar kunde förenas inom samma organisation.
I dag har Orden ingen militär verksamhet. Det militära och ridderliga arvet förvaltas genom traditioner, ceremonier och etiska ideal såsom mod, trohet, disciplin och ansvar.
Ridderlighet får i detta sammanhang sitt innehåll genom tjänande och personligt föredöme. Medlemmens uppgift är att uppträda hederligt, ta ansvar för sina handlingar och bistå människor som behöver hjälp.
Ordens valspråk – Atavis et Armis
Atavis et Armis är Sankt Lazarusordens valspråk. Orden kan ordagrant återges som ”genom förfäder och vapen”. Uttrycket anknyter till ett historiskt språkbruk där härkomst, arv och väpnad gärning hade stor betydelse.
I en nutida tolkning kan valspråket beskrivas som ”genom tradition och handling”. Detta är en fri tolkning som uttrycker hur det historiska arvet kan förenas med ett aktivt ansvar i samtiden.
Atavis för tanken till tidigare generationer och det arv de lämnat efter sig. För Orden omfattar detta dess kristna grund, hospitalära tradition och ridderliga ideal. Att förvalta arvet innebär också ett ansvar att studera historien och förstå hur verksamhet och organisation har förändrats över tid.
Armis betyder ”med vapen” eller ”genom vapen” och erinrar om Ordens militära historia. I dagens humanitära verksamhet kan ordet ges en överförd betydelse: beredskap, beslutsamhet och vilja att omsätta övertygelse i handling.
Tillsammans kan valspråket därmed förstås som en uppmaning att låta traditionen ge riktning åt ett ansvarstagande tjänande i nuet.
Ordens bön
Bönen ger utrymme för tacksamhet, eftertanke och förbön. Den förenar medlemmarna kring deras kristna kallelse och påminner om att tjänandet behöver näring genom ett inre andligt liv.

O Gud, du har utvalt oss att vara en Riddarorden under det välsignade beskyddet av Sankt Lazarus; gör att vi, i full hängivenhet till dig och överflödande av kärlek till vår nästa, må visa oss själva oövervinnliga mot korsets fiender och förbli trogna intill döden.
Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.
Arvet i medlemmarnas vardag
Ordens andliga liv och humanitära uppdrag hör samman. Genom bön, gemenskap och reflektion kan medlemmarna finna kraft och vägledning för sitt engagemang. Genom praktiskt tjänande får övertygelsen ett konkret uttryck.
Manteln, korset, graderna och ceremonierna påminner om medlemskapets ansvar. Deras betydelse fördjupas när de förenas med ödmjukhet, trofasthet och omsorg om medmänniskan.
Att föra arvet vidare innebär därför att vårda dess traditioner och att möta dagens behov med kunskap, medkänsla och handlingsberedskap.
Granskad 2026-11-18 av Christer Berggren
